Som för många andra så var det denna bok/film som förändrade mitt liv. Första gången jag såg den så gillade jag den. Den var mysig, en mysig och färgglad film med Julia Roberts. Jag valde att titta på filmen bara för att hon var med, då hon har varit en av mina favoritskådespelerskor sedan jag var tonåring. Hade inte hört något om filmen tidigare, visse inte alls vad den handlande om och att den var verklighetsbaserad. Men det var först senare som den film talade till mig. Jag såg den flera gånger om med helt nya ögon. En helt ny värld öppnade sig för mig. Jag såg filmen i helt andra färger, nyanser och dimensioner. Den talade verkligen till mig. Denna gråa och trötta småbarnsmamman måste förändra hennes liv innan hon blev galen. Måste bryta det tråkiga mönstret. Göra något annat. Utveckla mig själv, finna mig själv. Kunde inte fortsätta att famla runt i detta mörker, utan varken mening eller mål.
Så när min man kom och berättade för mig att han ville skiljas så blev jag inte chockad, inte så himla chockad som jag borde ha blivit.
Jag nästan omfamnade denna förändring med öppna armar, även om jag grät den mesta tiden. För jag insåg ganska fort att det nya livet skulle få vänta. Nu var jag ju tvungen att bygga upp ett liv för mig och min son. Få min son att känna sig trygg, mitt egna liv fick jag lägga på hyllan.
Vi skilde oss aldrig, vi flyttade ihop igen och byggde upp vårat gemensamma liv igen.
Jag glömde bort filmens budskap och dess påverkan på mig. Tiden gick, 2013 en vacker september dag, satte jag mig ned på vardagsrumsgolvet med tända ljus framför mig och "konverterade" till Buddhismen. Buddhismen hade sedan många år legat mig varmt om hjärtat. Jag är inte direkt en praktiserande buddhist. Men jag var eller är inte en direkt praktiserande kristen heller.
Vid 38 års ålder vaknade jag upp igen när jag såg filmen. Den talade till mig åter igen i andra dimensioner, andra nyanser denna gång. När jag såg filmen igen så kändes det som om jag såg
Jag filmen för första gången. Den talade sitt språk ännu tydligare denna gång.
Där och då började min nya resa. En resa som skulle få mig att vända ut och in på mig själv, ifrågasätta mig själv och min existens. Ifrågasätta allt som hör livet till. Jag ifrågasatte Gud, Jesus, Buddha, meningen med livet. Varför det finns så mycket hat i världen, krig, svält sjukdomar, liv och död. Återigen stod jag där och fumlade i mörkret.
Jag och en väninna spenderade många timmar tillsammans då vi samtalade om just detta. Vi kom fram till att vi två är "Sökare". Och med det menade vi: att vi söker svaren på våra frågor, söker efter något stort, svaret på livets alla frågor. Sökande efter oss själva.
Denna resa är både underbar och läskig. Mycket ensam kan den också vara, det finns liksom inte så många i ens närhet som man kan prata med, vågar inte prata med alla om en sådan här resa. Man är eller i alla fall jag rädd för att bli utskrattad och hånad bakom ryggen. Jag vill ju inte uppfattas som galen och konstig. Borde visserligen vara van då jag hela mitt liv har varit lite annorlunda, lite av en enstörning. Något jag inte brytt mig särskilt mycket om, då jag aldrig velat vara som alla andra. Har alltid velat vara mig själv. Men ju äldre jag har blivit desto mer känslig har jag blivit, mera skör. Viljan att vilja passa in har blivit mer viktig. Jag vet inte varför. Men jag vill tillhöra något! Hitta en gemenskap. Men framför allt så vill jag hitta mig själv.
När jag klev på denna resa så kunde jag för allt i världen inte förstå att den skulle bli så himla utlämnade, jag känner mig naken. Som om jag står naken framför en spegel och ser på mig själv. Och det jag ser framför mig är en ensam, osedd, osäker kvinna, en kvinna som är livrädd för att åldras. Inte för att åldras och bli gammal, utan att åldras utan att uppleva mina drömmar. Att se sig själv, att möta sin egna sanning är verkligen ett uppvaknande.
Jag håller nu på att öppna mig själv, börjar förstå mig själv bit för bit.
Jag känner mig fortfarande vilsen, famlar fortfarande i mörkret. Hade hoppats på att jag kommit längre efter 2 år. Jag hade hoppats på att hitta mer av mig själv nu. Så ja, jag befinner mig alltså på denna resa fortfarande. En jobbig resa som sagt, utlämnande, ganska så ensam, men samtidigt underbar.
Jag vet att jag kommer bli den person jag hoppas på att vara, en dag. Jag kommer att möta mig själv och se på mig själv med varma ögon en dag och känna mig stolt över den resa jag tagit.
Men om jag kommer möta "henne" nu i det här livet eller om jag kommer möta henne i livet efter döden vet jag inte. Men en dag.
Tack älskade Liz Gilbert för att du gjorde denna resa, tack för att du skrev ned den och gav ut den i bokform så att vi andra fick följa din resa. Tack för att du väckte mig och många med mig med dina ord! Tack för att du fick mig att välja denna resa, tack för att du fick mig att våga ta det stora steget och börja denna resa, en resa för mig själv, mitt välmående. Tusen tack för att du öppnade mina ögon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar