En "liten gåva"

 Under tiden som jag var hemma och sjuk ( en lång historia som förhoppningsvis går mot sitt slut nu ) så fick jag ett sms från en underbar kollega och vän. Hon skrev att hon hade lämnat en liten gåva till mig på jobbet.

Nyfikenheten höll på att riva sönder mig under tiden jag var hemma, men så förra veckan så var jag äntligen tillbaka på plats igen och kunde hämta min "lilla gåva" som hon så fint uttryckte sig! Men, jag lovar er, det var absolut ingen liten gåva. Det var allt annat än en liten gåva. 

Det var massor av små saker i denna "lilla gåva" noga utvalda kan jag tänka mig. Hon känner mig så väl!

Ett härligt liten målarbok med pennor till, jag älskar att färglägga. Jag kan inte teckna/måla själv så som min syster kan eller som min biologiska pappa kunde. Jag fick ej ärva den genen. Men kärleken till pennor, penslar osv har jag dock ärvt men inte konstnärsgenen som sagt. Men färglägga det kan jag. Så himla lugnande och rogivande så detta passade mig perfekt.

Ett litet ljus, en badbomb och en underbar ansiktsmask, till ett eget litet hemma spa. För att skämma bort mig själv och bara njuta. Ljuset har jag inte tänt än, badbomben måste jag använda inom en månad. ( Förklarar det i ett annat inlägg ) Ansiktsmasken har jag dock använt. Och så ljuvlig den var! Och luktade så gott. Så svalkande och riktigt underbar var den.

Och så lite ljuvlig mörk choklad när sötsuget faller på. Kanske till en kopp god kaffe, när jag sitter och färglägger! Vem vet när denna choklad slinker ned.

Denna lilla tavla låg i denna påse också! Åh jag blev så rörd när jag såg den så jag började nästan gråta! Precis de ord jag behövde hör/läsa där och då! Jag vet inte just nu vid skrivandes stund vart jag skall ha den, för jag vill kunna läsa den varje dag, som en påminnelse varje dag! Nära sängen i alla fall!

Sist men inte minst en liten tepåse. Vet inte när jag skall ta mig tillfället att dricka detta te då jag nu för tiden dricker kaffe. Glömmer bort att dricka te. Men det tillfället kommer nog inom kort skall du se.

Ja som ni ser så kan jag inte förstå hur hon kunde kalla det en liten gåva! Detta var en underbar och stor gåva! En varm gåva som värmde mig ända in i själen och som lämnade ett leende i mitt ansikte hela den dagen. 

Hur kan lilla jag ha så underbara och goa vänner runt omkring mig? 

Nu var det länge sen..

Nu var det fruktansvärt länge sedan jag skrev. Har jag tappat lusten till att blogga? Nej verkligen inte. Snarare tvärtom. Jag har haft miljoner med inlägg inom mig, mycket tankar hit och dit som jag fnulat på och funderat på att dela med mig men har av olika skäl valt att inte skriva om det. En enkel förklaring till detta är: mitt mående både psykiskt och fysiskt har inte varit den bästa ett bra tag nu! Så jag har inte funnit någon ro till att sätta mig ned och blogga heller. Jag har känt mig så himla stressad inombords. Helt galet.

Men nu har jag efter en lång tid bestämd mig för att få det hela att vända. Men jag har en sak kvar att göra som jag vet kommer påverka mitt mående. Jag har en tandläkartid in bokad nästa vecka, efter det besöket kommer nog mitt mående bli betydligt mycket bättre. Alla som har haft tandvärk någon gång i livet vet hur det känns och hur man kan må och hur mycket det påverkar ens psyke. Så, efter det besöket kommer det mesta vända sig till det bättre.

2020 har varit genom tiderna det värsta året i mitt liv, inte bara mitt liv utan flera miljoner och åter miljoners liv. Denna pandemi har påverkat oss alla på många olika sätt. Jag tackar Gud för att jag inte har förlorat någon kär och älskad person i mitt liv som sååå många, alldeles för många har gjort. Så nu när hösten kommer så skall jag försöka ändra på mycket i mitt liv, förändra det till det bättre och börja tänka lite mer på mitt mående och bli bättre på att ta hand om mig själv. Hur vet jag inte direkt på rak arm, men jag jobbar på det redan nu med små steg. En sak i taget som min älskade syster Lisa sa sist vi träffades. Och hon har rätt. En sak i taget och inte för många projekt på en gång, då blir det bara mos av alltihopa! Hon är lite klok den där.

Så från och med nu så lovar jag er att bli bättre på att uppdatera här!

🙏Ljus, värme och kärlek! Namste🙏

Eat Pray Love

Som för många andra så var det denna bok/film som förändrade mitt liv. Första gången jag såg den så gillade jag den. Den var mysig, en mysig och färgglad film med Julia Roberts. Jag valde att titta på filmen bara för att hon var med, då hon har varit en av mina favoritskådespelerskor sedan jag var tonåring. Hade inte hört något om filmen tidigare, visse inte alls vad den handlande om och att den var verklighetsbaserad. Men det var först senare som den film talade till mig. Jag såg den flera gånger om med helt nya ögon. En helt ny värld öppnade sig för mig. Jag såg filmen i helt andra färger, nyanser och dimensioner. Den talade verkligen till mig. Denna gråa och trötta småbarnsmamman måste förändra hennes liv innan hon blev galen. Måste bryta det tråkiga mönstret.  Göra något annat. Utveckla mig själv, finna mig själv. Kunde inte fortsätta att famla runt i detta mörker, utan varken mening eller mål.

Så när min man kom och berättade för mig att han ville skiljas så blev jag inte chockad, inte så himla chockad som jag borde ha blivit. 

Jag nästan omfamnade denna förändring med öppna armar, även om jag grät den mesta tiden. För jag insåg ganska fort att det nya livet skulle få vänta. Nu var jag ju tvungen att bygga upp ett liv för mig och min son. Få min son att känna sig trygg, mitt egna liv fick jag lägga på hyllan.

Vi skilde oss aldrig, vi flyttade ihop igen och byggde upp vårat gemensamma liv igen.

Jag glömde bort filmens budskap och dess påverkan på mig. Tiden gick, 2013 en vacker september dag, satte jag mig ned på vardagsrumsgolvet med tända ljus framför mig och "konverterade" till Buddhismen. Buddhismen hade sedan många år legat mig varmt om hjärtat. Jag är inte direkt  en praktiserande buddhist. Men jag var eller är inte en direkt praktiserande kristen heller.

Vid 38 års ålder vaknade jag upp igen när jag såg filmen. Den talade till mig åter igen i andra dimensioner, andra nyanser denna gång. När jag såg filmen igen så kändes det som om jag såg

Jag  filmen för första gången. Den talade sitt språk ännu tydligare denna gång.

Där och då började min nya resa. En resa som skulle få mig att vända ut och in på mig själv, ifrågasätta mig själv och min existens. Ifrågasätta allt som hör livet till. Jag ifrågasatte Gud, Jesus, Buddha, meningen med livet. Varför det finns så mycket hat i världen, krig, svält sjukdomar, liv och död. Återigen stod jag där och fumlade i mörkret.

Jag och en väninna spenderade många timmar tillsammans då vi samtalade om just detta. Vi kom fram till att vi två är "Sökare". Och med det menade vi: att vi söker svaren på våra frågor, söker efter något stort, svaret på livets alla frågor. Sökande efter oss själva.

Denna resa är både underbar och läskig. Mycket ensam kan den också vara, det finns liksom inte så många i ens närhet som man kan prata med, vågar inte prata med alla om en sådan här resa. Man är eller i alla fall jag rädd för att bli utskrattad och hånad bakom ryggen. Jag vill ju inte uppfattas som galen och konstig. Borde visserligen vara van då jag hela mitt liv har varit lite annorlunda, lite av en enstörning. Något jag inte brytt mig särskilt mycket om, då jag aldrig velat vara som alla andra. Har alltid velat vara mig själv. Men ju äldre jag har blivit desto mer känslig har jag blivit, mera skör. Viljan att vilja passa in har blivit mer viktig. Jag vet inte varför. Men jag vill tillhöra något! Hitta en gemenskap. Men framför allt så vill jag hitta mig själv.

När jag klev på denna resa så kunde jag för allt i världen inte förstå att den skulle bli så himla utlämnade, jag känner mig naken. Som om jag står naken framför en spegel och ser på mig själv. Och det jag ser framför mig är en ensam, osedd, osäker kvinna, en kvinna som är livrädd för att åldras. Inte för att åldras och bli gammal, utan att åldras utan att uppleva mina drömmar. Att se sig själv, att möta sin egna sanning är verkligen ett uppvaknande. 

Jag håller nu på att öppna mig själv, börjar förstå mig själv bit för bit.

Jag känner mig fortfarande vilsen, famlar fortfarande i mörkret. Hade hoppats på att jag kommit längre efter 2 år. Jag hade hoppats på att hitta mer av mig själv nu. Så ja, jag befinner mig alltså på denna resa fortfarande. En jobbig resa som sagt, utlämnande, ganska så ensam, men samtidigt underbar.

Jag vet att jag kommer bli den person jag hoppas på att vara, en dag. Jag kommer att möta mig själv och se på mig själv med varma ögon en dag och känna mig stolt över den resa jag tagit.

Men om jag kommer möta "henne" nu i det här livet eller om jag kommer möta henne i livet efter döden vet jag inte. Men en dag.

Tack älskade Liz Gilbert för att du gjorde denna resa, tack för att du skrev ned den och gav ut den i bokform så att vi andra fick följa din resa. Tack för att du väckte mig och många med mig med dina ord! Tack för att du fick mig att välja denna resa, tack för att du fick mig att våga ta det stora steget och börja denna resa, en resa för mig själv, mitt välmående. Tusen tack för att du öppnade mina ögon!

Följ min resa....

År 2020 har hittills inte varit ett bra år, inte för någon. Covid 19 finns på allas läppar, i allas tankar. Man hör om den på radion, på tv nyheterna och man läser om dem i tidningarna.

Jag börjar bli riktigt less nu på denna pandemi, på denna farsot som hänger över oss. Jag vill absolut inte förlöjliga denna sjukdom med tanke på att det verkligen är en vidrig och farlig sjukdom, inte bara ett förkylningsvirus som många tror. Det är över 4000 människor i bara Sverige som har avlidit av denna vidriga farsot och det är många som ligger på sjukhusen som kämpar för att komma åter.

Jag hoppas, håller alla tummar och tår och ber alla böner jag kan för att det snart skall vara över. Jag har visserligen svårt att tro att den snart är över, men man kan ju alltid hoppas 🙏

2020 har även varit ett fruktansvärt jobbigt år på det personliga planet. Jag har mått dåligt till och från sedan i mars. Min kropp och min mentala hälsa är så nere i botten, så långt ned i botten så minsta lilla ansträngning gör mig trött. Kroppen skriker efter förändring, den skriker av smärta från den misshandel jag utsatt den för i flera år. Ryggen värker, mina knän värker, min själ värker och min hjärna går på högvarv.

Jag har bokat tid hos min husläkare i morgon för att börja utreda lite vad det kan vara som felar i kroppen på mig.

Inget allvarligt hoppas jag, bara ren utmattning misstänker jag.

Min kropp har börjat säga ifrån helt enkelt. Och med all rätt.

Jag misshandlar den varje dag genom att äta fel och inte röra på mig som jag borde.

Jag röker och dricker cola, flera burkar om dan. 

Ja ni ser ju själva hur jag misshandlar mig själv. Inte konstigt att kroppen skriker.

Inte konstigt att jag mår som jag mår kroppsligt. Hur jag mår i själen är en annan sida av saken, som jag väljer att inte gå in på då jag just nu själv inte kan sätta fingret på det.

Men det är något jag skall ta reda på. 

Jag är skyldig mig själv det, skylidg min kropp och knopp det. Det är dags att jag börjar be om ursäkt för vad jag utsatt den för under många år och fortsätter utsätta den för dagligen!

Jag har en plan som jag tänker skriva om i morgon!

Hoppas ni vill följa min resa.